POOP

We're the people, the lucky
with the fragile bones
the ones who sit and worry
about getting to old
We're the people, the happy
with the broken hearts
the ones who draw a picture
and proclaim that it´s art

FAST, jag säger såhär:

We're the people who are lucky
with the fragile bones
the ones that dont worry
about getting to old
We're the people who are happy
with the broken hearts
the ones who draw a picture
and proclaim that it´s art

på riktigt, kan ingen bara säga:
i swear im near, i care, im here, your in the circle of my focus
och MENA DEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEET...
cos im messed up, fed up, stressed up



PS, jag har fortfarande en dag till på mej att vara depp innan jag
kommer tillbaks till the regual non caring mafagga that i am




fan seriöst, alltså.. helvette. vem bryr sej igentligen?
kärlek och åter kärlek, allt som alla igentligen
NÅGONSIN pratar om.. alla tror att dom
hittat nån jävla lösning men vafan skulle dom
när ingen annan lyckats?
utan kärlek är allt piss.
träffa nån och gå vidare? KK eller just friends?
göra slut? vad menade han? varför sa han så?
vi vrider och vänder på skiten och försöker
förstå varenda handling och rörelse och ord
från den idiot vårt hjärta bestämt sej att slå för,
men åt helvetteeeeeeeeeeeeeeeeeeeee..
vem orkar? 


fuck you all goodnight ill be just fine

förövrigt känner jag mej ju SÅDÄR halvt jävla överkörd idag.
sitter ensam och lyssnar på akon - lonley och dricker öl.
maaaaaaaaaaaaan kan ju undra på riktigt.. whats up fuckerrrrrrrrrrr...

grejjen är den att alla ni som känner mej vet om att jag aldrig är deppig.
känns jävligt onödigt att vara det. man kommer ingen vart och man
tjänar inte ett skit på det. varken jag eller den jag skulle deppa över gör det.
seriöst, gör vad fan du vill emot mej men jag kommer ändå aldrig hata dej
eller vara arg eller bli ett jävla vrak
men ändå, ibland när det händer saker i livet så känner jag att FAN
vad skönt att deppa i nån dag eller två. max två. inte så att jag sitter och bölar
gärnet men mest tycker synd om mej själv.. haha. känns ibland typ skönt.
speciellt eftersom jag aldrig tar speciellt allvarligt på saker.
jag är nog den minst komlicerade, eller åtminstone minst jobbiga
människan jag känner. pengar är ingenting och mina saker är
ingenting och gör vad fan du vill jag kommer
ändå aldrig bry mej. förstör saker och skrik när jag ska sova
men det spelar ändå ingen roll. det är sånna där saker som är jävligt
onödiga att bli arg för. tror inte äns att min hjärna kopplar att den ska bli arg.
och dumpa mej på världens fulaste sätt eller säg åt mej att dra åt helvette
och säg att jag inte är värd ett skit jag kommer ändå aldrig tycka illa om dej
eller hata dej. do whatever you want..
jag funkar inte så. har aldrig gjort.
folk säger till mej att "fan vad skönt att vara som dej"
men jag vet inte jag? eller jo, det är jävligt skönt.
önskar bara att folk kunde fatta det och uppskatta det lite mer. 
ibland känns det som om jag liksom styr skeppet men får inget tillbaka. 
visst, jag har sjukt mycket folk överallt som visar mej kärlek hit och dit.
kompisar liksom. och jag har träffat folk som jag trott att jag tyckt om,
men sen efter ett tag kommer man på att vafan, jag kanske bara tycker om dej
för att jag inte vill vara ensam. jag kan erkänna, jag är världens sämsta singel.
vet inte hur längesen det var jag var helt själv. när det tog slut med mitt ex,
träffade jag en annan kille direkt efteråt. och jag visste redan från början
att det aldrig skulle sluta bra för man kan inte gå ifrån ett långt förhållande
direkt in i ett annat. man måste vara själv ett tag imellanåt.
och efter det tog slut med den nya killen så träffade jag en annan direkt efteråt.
och samma visa där.. sen träffade jag någon som jag trodde att det skulle styra
upp sej med och som jag inte kännde samma sak som med dom andra,
att det kommer skita sej..
men det gjorde det. och det är väl som det är. jag förstår liksom..
jag gör verkligen det. ibland undrar jag om jag är för snäll för mitt eget bästa?
typ som ett annat gammalt ex så var jag sjuuuukt kär och han med,
men sen åkte han utomlands på en resa som han bokat långt innan vi träffats..
han var borta i 4 månader, och 2 veckor innan han skulle
komma hem så skrev han på ett mail att han träffat nån annan. MEN som alltid så 
klandrar jag ingen för hur man känner och sina val i livet.
känndes det rätt så var det förmodligen det också.
så först freakade jag ur och hatade honom, men efter någon
timme kom jag tillbaks till mitt modjo igen och liksom sa att
"okej, whatever.. om det är så så ska det förmodligen vara så"
och han säger liksom till mej varje gång vi pratar att han aldrig
kan förstå hur jag kunde ställa upp för honom så jävla mycket
som jag gjorde trots att han gjort som han gjort.
han hade sjukt dåligt samvete och  jag fattade inte varför.
det  är som det är liksom. man ska inte ha dåligt samvete över saker.
samvete över huvudtaget är åthelvete.

i vilket fall som hälst så blir jag mest less när folk
kommer tillbaka efter ett tag när dom insett hur jävla bra dom hade det med mej
och vill ha tillbaka mej. det blir liksom försent då. jag vill ha en kille som inte 
ska behöva tänka efter om han vill vara med mej eller inte..
vill ha nån som finns där, som finns där jämt.
och som får mej att påminnas om VARFÖR jag är sjukt kär i 
honom och varför jag vill vara med honom jämt.

"cant belive I had a girl like you, 
and I just let you walk right outta my life, 
after all I put u thru 
u still stuck around and stayed by my side
what really hurt me is I broke ur heart, 
baby you a good girl and I had no right, 
I really wanna make things right.."
BLA BLA BLAAA.. fuck it skitsnack hit och dit.
man känner andra genom hur man känner sej sjäv, och dumpar jag någon
så är det för att det inte känns rätt och finns inte tillräckligt med känslor för
att vara tillsammans med någon. visst kan man tycka om någon jävligt
mycket men dumpar man någon så tycker man inte om den
TILLRÄCKLIGT mycket så då äre bara att ge fan i att inbilla sej att
man gör det för att man "vill vara själv" eller att man "måste hitta sej själv"
eller whatever man nu säger. jag vet, jag har varit där.
och plus att jag har upptäckt att det går inte att vara snäll
och ärlig på samma gång. man kan inte var snäll mot alla och
man vill kanske inte såra någon men det är fan så mycket bättre att
vara ärligt och säga som det är på engång istället för att skjuta upp
det i hopp om att den människan ska bli mindre sårad..
aiiiiiiiiiiiint gonna happen.

äääääääääääääääähh... jag tänker förmycket.
men som sagt, MAX TVÅ DAGAR DEPP.. 
annars börjar jag tappa förtroende för mej själv och min egen hälsa.. :)
just nu känner jag mej nog sjukt ensam bara.
åt helvetteeeeeeeee med ensamhet.

JAG ÄR BRA PÅ ATT VARA SJÄLV MEN JAG ÄR USEL PÅ ATT VARA ENSAM.





vi har tappat våra ord och när vi hittar dom blir dom bara helt jävla fel
och all skit som kommer ur min mun jag menar det inte, men jag måste väl ändå
mena nåt? och är det nu vi ska bryta upp, gå skilda vägar och sånt? 
jag vill inte för jag kommer sakna dig ditt jävla aaaaaaaaaaass..

jag har aldrig, aldrig, aldrig, aldrig nånsin bett om nått lätt
blod ska va blod och svett ska va svett
men tyvärr är jag världsbäst på att förtränga
jag är som houdini fast liksom bak och fram